Dagens Outfit
Dagens outfit! :DYes, ylvakarlberg.blogg.se goes stuumpan!
kollade upp den nu btw och märkte att JAG alltjämt är ett återkommande element där. Intressant... jag ansåg aldrig att jag var särskilt viktig i hennes värld av vansinnighet.
Q: Varför lägger jag upp en "dagens outfit?
A: För att den är lite smått absurd idag.
Marinblå kofta med guldiga knappar från MQ
Orange fett classy sidennattlinne från Kina
Platåskor från Nilson
det absurda är att jag är klädd såhär när jag bara ska skriva en engelskauppsats.
yes. inklusive skorna.
Whatever.
det här är mitt mest värdelösa blogginlägg EVER!
http://open.spotify.com/track/35GPeJD8Ct41KnsJKLAJ1F
Expectations
Ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest!!
Och folk undrar nog varför jag är så jävla fast i min fantasivärld, folk undrar varför jag koncentrerar hela min hjärkapacitet på en sak åt gången och försvinner in i besattheten totalt. Folk undrar varför jag vet ALLT om Beatles, varför jag vet allt om Hugh Jackman, allt om Star Wars, allt om Keith Richards och David Bowie.
Är inte det självklart? Känner inte alla människor för att ibland bara ge den riktiga världen fingret och sväva bort till ett ställe där det går bra för en i livet utan att man lämnar in engelskauppsatser, förstår kvadratkomplettering eller bryr sig om att gå på idiotiska idrottslektioner. Jag vill bara vara någonstarns där jag är älskad, framgångsrik och lugn. Men tyvärr (eller som tur är, kanske) så är mina vänner mer ambitiösa än mig. De gör sina läxor, de får sina betyg, de lever i rätt värld.
Ibland är jag rädd att fantasivärlden tar över lite. Ibland går jag faktiskt runt och önskar bort min tunnelbanekompis för att få ha Paul sittandes på mitt trägolv, sitta där och lyssna på Velvet Underground & Nico på LP, dricka te och prata om livet, döden och kärleken hela kvällen. Ibland bryr jag mig mer om mina låtsasvänner än mina riktiga vänner, för i mina låtsasvänners närvaro är jag perekt, vacker, underbar, lyckad. När min riktiga värld blir som mest framtidsorienterad lockar min fantasivärld extra mycket, inom loppet av en vecka kan jag träffa tre vackra underbara indiepopare som får mig att också känna mig vacker och underbar, dra till Las Vegas och gifta mig, ge ut en skiva, gå på galapremiär på ett stort antal filmer, vara med i The Tonight Show med Jay Leno, Träffa Hugh Jackman på gatan, träffa Paul McCartney på pressbyrån, träffa Paul Simon OCH Art Garfunkel på en klubb i London typ 1967, få mutantkrafter av skumma forskare i usa, byta nationalitet, byta identitet.
Min pappa kollade just in i mitt rum och drog sin "jag är så besviken på dig"-ramsa. Jag gör ju så mycket annat än läxorna, jag måste ju prioritera skolan före allt annat, särkilt före mental hälsa.
Jag orkar inte mer. jag gör verkligen inte det! Min ventil är mina möten med Ben Whishaw i en liten lägenhet nära Earls Court, ingen förstår ju mig så bra som någon som är skapad av min hjärna, mina vänner är underbara, det är de verkligen, men om jag försöker prata om någont sådant här så känner jag mig aldrig riktigt förstådd!
Nu har jag lyssnat på Expectations med Belle and Sebastian nästan femton gånger i rad, den får mig att må bättre, men ändå känner jag hur frustrationen bara vill välla ut, jag vill göra något oväntat, något som jag inte borde göra. Rutinerna är vad som tar kål på mig.
Vad är poängen med att leva imorgon om man inte kan leva idag? Imorgon är det idag, och då ska jag slänga bort imorgon för att kunna leva i övermorgon.
Jag lovar att jag älskar er ändå.
Nu har jag lyssnat på den över tjugo gånger.
Parsley, Sage, Rosemary and Thyme
Om jag fick heta vad som helst i hela världen skulle jag vilja heta något från en amerikansk folk- eller countrylåt. Något med Paul Simon, Bob Dylan eller kanske Neil Young.
Sara är upptaget. Johanna är upptaget (there goes den bästa Stoogeslåten också). Så kanske Rosemary, Lily, Jolene, Peggy, Louise, Susan eller Jennifer (även fast det sista kommer från en skotsk folksångare).
Egentligen är det nog inte namnen jag är ute efter, utan bara livet de (kanske) lever. Jag vill kanske helt enkelt vara Peggy Day på alla möjliga sätt.
Typ såhär. förutom att hennes man cheatar på henne med en annan man så verkar det lite mysigt. Den amerikanska landsbygden. Mmmm.... fett mysigt och trist.
Hugh Jackman
Jag tejpade just upp världens sexigaste nu levande man på min vägg. Tyvärr var det inte silvertejp och en livs levande Hugh utan vanlig tejp och en gigantisk bioannons från Metro.
Undrar hur det känns att vara sexsymbol. En dag i huvudet på Jim Morrison, Hugh Jackman eller Robert Pattinson hade varit gaska intressant. En dag i huvudet på Hugh Jackman hade fått förödande konsekvenser för alla hans följande dagar, för jag hade dumpat hans fru. Jag hade dumpat hans fru och legat men någon snygg tjej istället. Typ mig. Gud vad skumt det skulle vara att vara en fyrtioårig, muskulös man och samtidigt vara sig själv och ligga med den fyrtioåriga, muskulösa mannen. Lite perverst skulle det nog vara. Jag föredrar nog att bara vara mig själv i det dramat, mig själv fast tio år äldre, annars skulle väl åldersskillnaden vara lite väl, om jag var tjugofem skulle han faktiskt inte ens kunna vara min pappa.
Ikväll ska jag kolla på Australia på kinadvd. mums.
mwihihi. busigt, Hugh!
