ylvakarlberg.blogg.se

Ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest!!

Och folk undrar nog varför jag är så jävla fast i min fantasivärld, folk undrar varför jag koncentrerar hela min hjärkapacitet på en sak åt gången och försvinner in i besattheten totalt. Folk undrar varför jag vet ALLT om Beatles, varför jag vet allt om Hugh Jackman, allt om Star Wars, allt om Keith Richards och David Bowie.
Är inte det självklart? Känner inte alla människor för att ibland bara ge den riktiga världen fingret och sväva bort till ett ställe där det går bra för en i livet utan att man lämnar in engelskauppsatser, förstår kvadratkomplettering eller bryr sig om att gå på idiotiska idrottslektioner. Jag vill bara vara någonstarns där jag är älskad, framgångsrik och lugn. Men tyvärr (eller som tur är, kanske) så är mina vänner mer ambitiösa än mig. De gör sina läxor, de får sina betyg, de lever i rätt värld.
Ibland är jag rädd att fantasivärlden tar över lite. Ibland går jag faktiskt runt och önskar bort min tunnelbanekompis för att få ha Paul sittandes på mitt trägolv, sitta där och lyssna på Velvet Underground & Nico på LP, dricka te och prata om livet, döden och kärleken hela kvällen. Ibland bryr jag mig mer om mina låtsasvänner än mina riktiga vänner, för i mina låtsasvänners närvaro är jag perekt, vacker, underbar, lyckad. När min riktiga värld blir som mest framtidsorienterad lockar min fantasivärld extra mycket, inom loppet av en vecka kan jag träffa tre vackra underbara indiepopare som får mig att också känna mig vacker och underbar, dra till Las Vegas och gifta mig, ge ut en skiva, gå på galapremiär på ett stort antal filmer, vara med i The Tonight Show med Jay Leno, Träffa Hugh Jackman på gatan, träffa Paul McCartney på pressbyrån, träffa Paul Simon OCH Art Garfunkel på en klubb i London typ 1967, få mutantkrafter av skumma forskare i usa, byta nationalitet, byta identitet.

Min pappa kollade just in i mitt rum och drog sin "jag är så besviken på dig"-ramsa. Jag gör ju så mycket annat än läxorna, jag måste ju prioritera skolan före allt annat, särkilt före mental hälsa.

Jag orkar inte mer. jag gör verkligen inte det! Min ventil är mina möten med Ben Whishaw i en liten lägenhet nära Earls Court, ingen förstår ju mig så bra som någon som är skapad av min hjärna, mina vänner är underbara, det är de verkligen, men om jag försöker prata om någont sådant här så känner jag mig aldrig riktigt förstådd!
Nu har jag lyssnat på Expectations med Belle and Sebastian nästan femton gånger i rad, den får mig att må bättre, men ändå känner jag hur frustrationen bara vill välla ut, jag vill göra något oväntat, något som jag inte borde göra. Rutinerna är vad som tar kål på mig.
Vad är poängen med att leva imorgon om man inte kan leva idag? Imorgon är det idag, och då ska jag slänga bort imorgon för att kunna leva i övermorgon.