ylvakarlberg.blogg.se

Läste tidningen. Det stod en massa hemska saker idag. Bland annat hade de på en helsida publicerat insändare angående tonåringars brist på mening i tillvaron, jag tyckte verkligen inte att någon hade fått till det. Det är väl inte konstigt alls om man blir lite modfälld ibland? Samtidigt som man måste ge ALLT i de tre proven och inlämningsuppgifterna man har i skolan den här veckan så måste man se fräsch och smal ut, man är egentligen vuxen men man blir behandlad mer som ett barn. I högstadiet fick man höra att "i gymnasiet behandlas man mer som en vuxen" och i gymnasiet får man höra att "vi har elevdemokrati, men i just den här frågan, som för övrigt råkar vara den viktigaste frågan av alla för er, har ni inget att säga till om". När man blir helt sönderstressad och får prestationsångest så att det sprutar ut genom öronen så är det lätt att man glömmer de fina stunderna, som när man i somras satt på solvarma klippor och tittade på solnedgången, när man så sent som dagen innan satt och fikade med några av de människorna man gillar mest och klagade lite på att priset på kanelbullar har höjts, när ens idol kanske kanske vinkade till en eller när man umgicks i tio timmar i sträck utan att tröttna alls.
För när ångesten griper tag i en så spelar sådana saker ingen roll alls, man kommer inte komma in på någon högre utbildning och få ett riktigt bra jobb hur lycklig man än har varit tidigare, och då blir man olycklig ändå.

Det är i alla fall så det känns nu.
Jag vill tillbaka till igår, vill bli rofyllt pillad i håret (så att jag nästan somnar), vill ligga i en soffa och prata om David Bowie och sångaren i Deathstars, vill glömma allt om betyg, prov, press och deadlines.
Men det går inte så bra.

När jag bläddrade vidare i tidningen och kom till dödsannonserna, där det fanns en bild på elefanter istället för att kors på en bild, började jag gråta. Jag är dålig på att hantera stress.