9
När det ibland med full kraft slår mig att han är död blir jag mycket, mycket ledsen.
Fastän jag oftast är arg på honom för att han var en sån hycklare så älskar jag ju hans musik, hans personlighet, hans små runda glasögon, hans stora tjockbågade glasögon, hans välvårdade moptop, hans vilda heroinhår.... Jag älskar honom helt enkelt. Egentligen.
they're my lifeline
De är θεός! Theos! Gudar! θεός!
En av dem är en mystisk profet som talar i gåtor och frälser massorna, får mig att tala som en religiös, fastän jag föraktar religionen. En av dem är den där rocklegenden som man aldrig trodde man skulle få uppleva, han är en av dem som vi alla trodde dog ut under tidiga sjuttiotalet. En av dem är ett svart får, ett klassiskt skolat svart får med universums alla svar gömda i en förortslägenhet. En fjärde är som vem som helst, han hade kunnat bo i huset bredvid dig, han hade kunnat bo i huset bredvid dig och hållit dig vaken med perfekta taktslag i natten. Den femte och den sjätte är gåtfulla, jag vet inte ens vad som finns att säga om dem.
Jag vet bara att jag skulle ha svårt att klara mig utan dem. Profeten, rockstjärnan och det svarta fåret.
De är θεός
θεός
You: it stands for like eternity and kosmos and all that
Stranger: really? thought it was a god
You: that too
Stranger: good enough for me :p
You: but since I'm not religious at all I feel like it's a word greater than its meaning
You: it stands for everything i love
You: somehow
Stranger: you just gave that word a new meaning then : )
Stranger: religion..just a way to explain the unknown btw
You: yeah
You: uh-huh
You: and the world has misinterpreted it so badly
Stranger: yeap
Stranger: more people die trying to protect their god than in natural disaters every year
You: oh dear god kill me
You: shit
You: I just realised the irony behind what I just said...
Give me the beat, boys, and soothe my soul...
som Rod Stewart sa.
Vem kunde trott att en LP med Rod Stewart skulle visa sig vara ett av mina mest prisvärda köp någonsin.
The Soundtrack of Our Lives live på grönan
Jag sa ju att igår skulle vara den viktigaste dagen i mitt liv.
http://www.youtube.com/watch?v=iK8Bp0wMgNU
Paul
And as opposed to what most christians would've thought, Paul was the salvator.
Paul was the one to deliver me from darkness and desperation. And why is that? Because he isn't a miserable fuck that makes me feel like everything's my fault, but a wonderful, optimistic man whose songs give me hope.
That's why I friggin' LOVE Paul ♥
Bob Dylan. Live!
AAAAHHH!!!
Jag var på Bob Dylan i globen i måndags. Det var så underbart!
Vi skrek oss hesa, vi skrek mest av alla faktiskt, hela globen hörde oss alldeles säkert. Jag hörde en bootleginspelning på MySpace, och vi hörs tydligt (vid ett tillfälle följs skriken av ett litet skratt någonstarns mycket närmre inspelningen), det känns lite mäktigt på något vis. Inte bara "jag andades samma luft som passerat genom Bob Dylans munspel" utan till och med "Jag hörs på en Bob Dylan-inspelning", om man förvränger det ordentligt kan man nästan få det till "jag jammade med Bob Dylan". Om Aftonbladet fick för sig att skriva en artikel om mig skulle de inte ha några som helst problem att förvränga det till den graden.
Vid ett tillfälle vinkade han till oss. Han VINKADE! Till OSS!!!! Det var nog tack vare att vi skrek så jävla högt, han hörde oss väl, vände sig lite halvt åt vårat håll och höjde handen lite tvetydigt. Jag väljer att tro att han vinkade.
Det var en så underbar konsert, han sjöng Tangled Up in Blue, All Along the Watchtower, Like a Rolling Stone och Lay Lady Lay. Lay lady lay!!!! Det är min favoritlåt!
IIIIIIIiiiiiiih!
den här bilden är snodd från Johanna. Jag hoppas att hon inte tar illa upp (och jag hoppas verkligen inte att Bob tar illa upp bara för att vi fotade trots kameraförbudet...)
Här är inspelningen där vi hörs, Tangled Up in Blue.
aaah <3
jag är så jävla lycklig!
Jävla Mick...
Gah, stoooort matteprov imorrn, jag kan INGENTING. Nada. Hade det inte varit så jävla mycket snö ute hade jag redan dragit ut på en långpromenad för att rensa hjärnan.
Jag är så sjukt dålig på att koncentrera mig, och för att kunna lyssna på ordentlig musik när jag pluggar (vilket jag måste, annars blir jag ännu mer distraherad) så måste datorn stå på. Och internet, annars kommer jag ju inte åt spotify. Och då är det ett så himla litet steg att dessutom klicka upp explorer och logga in på facebook. Inte fan har jag nåt skrivbord heller, jag har bara en sekretär vars yta helt tas upp av datorn och diverse papper och böcker av varierande viktighetsgrad.
Visst är det underbart om man poppar popcorn och går och gör något annat medan de poppas, och sen glömmer bort popcornen? Då blir man så himla glad när man börjar känna en mystisk popcorndoft sprida sig och inser att man har en massa popcorn att äta upp.
mums :-)
Jag blir så fucking sur på Mick Jagger när han sjunger "time... is on my side!".
Jag jobbar faktiskt mot tiden med min matte här! Jävla Mick att hålla tiden kvar på sin sida nu när jag faktiskt behöver den.
Jag hade tänkt skända bilden med diverse mustacher, horn och skällsord. Men jag kan inte, han är alldeles för söt för att bli skändad.
Den här bilden hade jag dock gärna skändat, men den talar ganska bra för sig själv, rätt åt honom, jävla Mick.
Jim Morrison
Det känns ändå som att jag skändar nåt minne på något sätt...
Gaah! hur kan man låta bli?Han var ju en underligt bra poet också. Och singer/songwriter, men det är ju lite väl uppenbart. The Ghost Song är en så underbar låt. 1969 spelade Jim Morrison in en dikt och 1978, sju år efter hans död i ett badkar i paris spelade de in musik till texten. Det är SÅ underbart. Sjukt psykadelisk låt.
Lyssna på den...
Awake.
Shake dreams from your hair
my pretty child, my sweet one.
Choose the day and choose the sign of your day
the day's divinity
First thing you see.
