jag plockar bara poäng, okej?
Flyttat
http://ylvakarlberg.blogspot.com/
what? how? why? WHYYYY?
Dessutom säger hon bara saker i stil med "Jag körde på rött läppstift från maybelline ikväll!" och "Jag var för feg för att färga håret, mörkare sligor fick det bli bara, här är ett foto av mig och min älskling [insert name of random friend here] i förrgår. Vi åkte tunnelbana."
Vilka människor är så osäkra och/eller uttråkade att de ägnar tid åt att läsa om hennes klädval? Varför skulle någon ens bry sig om vad hon har på sig? Varför BRYR sig folk om vilka fester hon har varit VIP-gäst på på RIKTIGT?
Dessutom heter hennes hund Armani och hon gillar Tokio Hotel. Usch och fy.
Nu ska inte jag vara lika sämst som henne och bara blogga en massa skit så jag tänkte... eeh... vad tänkte jag? Typ... Beatles äger, rock on, pecae out, trevlig helg.
och här är en länk till min favoritblogg
9
När det ibland med full kraft slår mig att han är död blir jag mycket, mycket ledsen.
Fastän jag oftast är arg på honom för att han var en sån hycklare så älskar jag ju hans musik, hans personlighet, hans små runda glasögon, hans stora tjockbågade glasögon, hans välvårdade moptop, hans vilda heroinhår.... Jag älskar honom helt enkelt. Egentligen.
Jag önskar att fler människor läste min blogg...
Men då skulle jag väl kanske behöva blogga lite mer. Kanske om jag skriver allt onödigt jag lägger upp på bilddagboken här istället. Då finns det något att läsa i alla fall...
Och så skulle jag behöva pimpa upp bloggen lite kanske. Med en header och lite snyggare css.
Så nu vill jag ha förslag på en snygg design och intressanta grejer att blogga om.
Idéer någon?
they're my lifeline
De är θεός! Theos! Gudar! θεός!
En av dem är en mystisk profet som talar i gåtor och frälser massorna, får mig att tala som en religiös, fastän jag föraktar religionen. En av dem är den där rocklegenden som man aldrig trodde man skulle få uppleva, han är en av dem som vi alla trodde dog ut under tidiga sjuttiotalet. En av dem är ett svart får, ett klassiskt skolat svart får med universums alla svar gömda i en förortslägenhet. En fjärde är som vem som helst, han hade kunnat bo i huset bredvid dig, han hade kunnat bo i huset bredvid dig och hållit dig vaken med perfekta taktslag i natten. Den femte och den sjätte är gåtfulla, jag vet inte ens vad som finns att säga om dem.
Jag vet bara att jag skulle ha svårt att klara mig utan dem. Profeten, rockstjärnan och det svarta fåret.
De är θεός
θεός
You: it stands for like eternity and kosmos and all that
Stranger: really? thought it was a god
You: that too
Stranger: good enough for me :p
You: but since I'm not religious at all I feel like it's a word greater than its meaning
You: it stands for everything i love
You: somehow
Stranger: you just gave that word a new meaning then : )
Stranger: religion..just a way to explain the unknown btw
You: yeah
You: uh-huh
You: and the world has misinterpreted it so badly
Stranger: yeap
Stranger: more people die trying to protect their god than in natural disaters every year
You: oh dear god kill me
You: shit
You: I just realised the irony behind what I just said...
Give me the beat, boys, and soothe my soul...
som Rod Stewart sa.
Vem kunde trott att en LP med Rod Stewart skulle visa sig vara ett av mina mest prisvärda köp någonsin.
Shit...
...jag mår så jävla bra! Såhär bra har jag inte mått sedan jag vet inte när.
The Soundtrack of Our Lives live på grönan
Jag sa ju att igår skulle vara den viktigaste dagen i mitt liv.
http://www.youtube.com/watch?v=iK8Bp0wMgNU
Rawr.
Idag när jag kollat på första X-men igen har jag kommit till några slutsatser.
I. Världens sämsta mutantkraft måste vara att ha gul hud, grönt hår, världens längsta kladdiga tunga och ett antal till egenskaper som grodor också har.
II. ...och om man har de superkrafterna så har man för fan världens sämsta fantasi också om man väljer smeknamnet "Toad".
III. X-men är en jävligt kalkonig film.
IV. Scott är lite rolig. Han drar en referens till X-men - serien. I jetplanet på väg till Liberty Island tar Logan på sig X-men-dräkten för första gången och säger "You actually go outside in these things?" och Scott svarar "Well, what would you prefer? Yellow spandex?". Det är roligt. Faktiskt. För i serien har Wolverine gulblåa spandexkläder. ha ha.
Rawr!! Fin gif va?
They say it's my birthday (dananananana nana)!!!
jag fyller år. Wohoo *serpentiner*
Jag fick två Blurskivor, en liveinspelad Claptonskiva, en skräckroman av författaren till låt den rätte komma in. Tre hela block med akvarellpapper, lite akvarelfärg, ett set med penslar (det behövs alltid... typ) och en instruktionsbok för munspel.
Får jag klaga lite? Jag bryr mig inte, nu klagar jag lite; Jag fick ett gitarrfodral. Jag har redan ett gitarrfodral, som dessutom är mycket snyggare än det nya, det gamla är i brunt fejkläder, jag fick ett nytt enbart för att jag ska kunna bära gitarren på ryggen. men problemet med praktiska gitarrfodral, precis som med alla praktiska grejer, är att det är så SATANS FULT! Kan jag inte få sy på en axelrem på det bruna istället? Snälla? Det bruna är ju vintage! Det är från typ 70- 80-talen! uh. Och så fick jag Brideshead Revisited, tv-serien. På min önskelista hade jag skrivit "Brideshead revisited, filmen, inte tv-serien", pappa bara "jamen, du har ju sett filmen, du borde kolla på serien, den är kult!". Visst kan jag tänka mig att se serien, men om jag säger att jag vill ha filmen och inte serien så borde han inte köpa serien. Det är som om jag på min brorsas födelsedag skulle säga "Jo, jag vet att det stog Korn på listan, men du förstår, Coheed and cambria är så mycket bättre". Så nu slits jag mellan att vilja kolla på tv-serien (för den verkar ju ärligt talat ganska bra) och att lämna tillbaka den i protest och köpa Brideshead - filmen och BBC's Criminal Justice för pengarna. För Criminal Justice fick jag inte heller, det gick tydligen inte att beställa den och TheNewNo2 på amazon när mamma försökte, det var något krångel med hennes konto. Nu måste jag köpa dem. Jag kan inte leva utan TheNewNo2 länge till. Och slutligen; mamma köpte en bok till mig som hon redan har köpt åt mig förut, men det är okej, jag fick kvittot, så nu kan jag byta in den mot John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar.
Gud, vad bortskämd och elak jag låter. Förlåt. Jag är jätteglad, jag ville bara få ur mig lite missnöje. Det är inte missnöjet som är det stora, men det är så svårt att skriva om hur glad man är.
Jag är glad, allt känns bra, Eric Clapton sjunger fint, jag kan spela en låt på munspel nu, mina kompisar är trevliga, jag fick prinsesstårta till frukost. :D
Det är varken roligt att läsa eller skriva om felfria händelser.
??
vilken vill jag ha?
Si la vida te da limones...
tja... limonadadrecept har jag aldrig fått att fungera, men jag kan ju altrid trösta mig med att lime är en sjukt dekorativ frukt som ger smaklösa rätter en viss mersmak.
Det här funkar tyvärr bara på spanska eftersom det är lime och inte citroner på bilden, på spanska är lime och citron samma sak.
Dessutom görs margaritas på lime.
Dagens Outfit
Dagens outfit! :DYes, ylvakarlberg.blogg.se goes stuumpan!
kollade upp den nu btw och märkte att JAG alltjämt är ett återkommande element där. Intressant... jag ansåg aldrig att jag var särskilt viktig i hennes värld av vansinnighet.
Q: Varför lägger jag upp en "dagens outfit?
A: För att den är lite smått absurd idag.
Marinblå kofta med guldiga knappar från MQ
Orange fett classy sidennattlinne från Kina
Platåskor från Nilson
det absurda är att jag är klädd såhär när jag bara ska skriva en engelskauppsats.
yes. inklusive skorna.
Whatever.
det här är mitt mest värdelösa blogginlägg EVER!
http://open.spotify.com/track/35GPeJD8Ct41KnsJKLAJ1F
Expectations
Ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest!!
Och folk undrar nog varför jag är så jävla fast i min fantasivärld, folk undrar varför jag koncentrerar hela min hjärkapacitet på en sak åt gången och försvinner in i besattheten totalt. Folk undrar varför jag vet ALLT om Beatles, varför jag vet allt om Hugh Jackman, allt om Star Wars, allt om Keith Richards och David Bowie.
Är inte det självklart? Känner inte alla människor för att ibland bara ge den riktiga världen fingret och sväva bort till ett ställe där det går bra för en i livet utan att man lämnar in engelskauppsatser, förstår kvadratkomplettering eller bryr sig om att gå på idiotiska idrottslektioner. Jag vill bara vara någonstarns där jag är älskad, framgångsrik och lugn. Men tyvärr (eller som tur är, kanske) så är mina vänner mer ambitiösa än mig. De gör sina läxor, de får sina betyg, de lever i rätt värld.
Ibland är jag rädd att fantasivärlden tar över lite. Ibland går jag faktiskt runt och önskar bort min tunnelbanekompis för att få ha Paul sittandes på mitt trägolv, sitta där och lyssna på Velvet Underground & Nico på LP, dricka te och prata om livet, döden och kärleken hela kvällen. Ibland bryr jag mig mer om mina låtsasvänner än mina riktiga vänner, för i mina låtsasvänners närvaro är jag perekt, vacker, underbar, lyckad. När min riktiga värld blir som mest framtidsorienterad lockar min fantasivärld extra mycket, inom loppet av en vecka kan jag träffa tre vackra underbara indiepopare som får mig att också känna mig vacker och underbar, dra till Las Vegas och gifta mig, ge ut en skiva, gå på galapremiär på ett stort antal filmer, vara med i The Tonight Show med Jay Leno, Träffa Hugh Jackman på gatan, träffa Paul McCartney på pressbyrån, träffa Paul Simon OCH Art Garfunkel på en klubb i London typ 1967, få mutantkrafter av skumma forskare i usa, byta nationalitet, byta identitet.
Min pappa kollade just in i mitt rum och drog sin "jag är så besviken på dig"-ramsa. Jag gör ju så mycket annat än läxorna, jag måste ju prioritera skolan före allt annat, särkilt före mental hälsa.
Jag orkar inte mer. jag gör verkligen inte det! Min ventil är mina möten med Ben Whishaw i en liten lägenhet nära Earls Court, ingen förstår ju mig så bra som någon som är skapad av min hjärna, mina vänner är underbara, det är de verkligen, men om jag försöker prata om någont sådant här så känner jag mig aldrig riktigt förstådd!
Nu har jag lyssnat på Expectations med Belle and Sebastian nästan femton gånger i rad, den får mig att må bättre, men ändå känner jag hur frustrationen bara vill välla ut, jag vill göra något oväntat, något som jag inte borde göra. Rutinerna är vad som tar kål på mig.
Vad är poängen med att leva imorgon om man inte kan leva idag? Imorgon är det idag, och då ska jag slänga bort imorgon för att kunna leva i övermorgon.
Jag lovar att jag älskar er ändå.
Nu har jag lyssnat på den över tjugo gånger.
